1. Inledning och rättslig ram

Den 14 maj 2024 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 (skyddsgrundsförordningen). Förordningen ersätter det tidigare skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) med direkt tillämpning i samtliga EU-medlemsstater från och med den 1 juli 2026.

Syftet med förordningen är att skapa enhetliga normer för vem som kvalificerar sig som flykting eller skyddsbehövande, samt att harmonisera innehållet i det beviljade skyddet för att motverka sekundära förflyttningar inom unionen.

För svensk rätt innebär detta en övergång från en nationellt genomförd direktivbestämmelse i utlänningslagen (2005:716) (UtlL) till en direkt gällande EU-förordning.

2. Uteslutandeklausuler enligt skyddsgrundsförordningen

2.1 Artikel 12 i förordningen

Artikel 12 i skyddsgrundsförordningen reglerar när en person ska vara utesluten från att anses som flykting. Bestämmelsen innehåller flera olika uteslutandegrunder:

•  
• Artikel 12.1 motsvarar i huvudsak uteslutandegrunderna i artikel 1 D och 1 E i 1951 års Genèvekonvention (personer som åtnjuter skydd från andra FN-organ som UNRWA eller som har jämställda rättigheter i vistelselandet).

Artikel 12.2 innehåller de uteslutandegrunder som motsvarar artikel 1 F i Genèvekonventionen. En person ska uteslutas från flyktingstatus om det finns allvarliga skäl att anta att personen:

1. har begått ett brott mot freden, en krigsförbrytelse eller ett brott mot mänskligheten, såsom dessa definieras i internationella instrument,
2. har begått ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet innan personen togs emot som flykting, eller
3. har gjort sig skyldig till handlingar som strider mot Förenta nationernas syften och principer enligt inledningen och artiklarna 1 och 2 i FN-stadgan.
4.  
5. Artikel 12.3 utvidgar tillämpningsområdet till personer som har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av de brott eller gärningar som anges i artikel 12.2. Bestämmelsen utgör inte en självständig uteslutningsgrund, utan reglerar det individuella ansvaret vid medverkan.
6.  

2.2 Bedömningen enligt artikel 12.4

Artikel 12.4 uppställer uttryckliga regler för hur uteslutningsfrågan ska prövas:

• Prövningen ska vara individuell och ta hänsyn till gärningens eller brottets allvar, personens individuella ansvar samt samtliga objektiva och subjektiva omständigheter kring gärningen och personens situation.
•  
• När en uteslutandegrund enligt artikel 12.2 eller 12.3 har fastställts ska personen uteslutas från flyktingstatus. Artikel 12.4 slår uttryckligen fast att någon proportionalitetsbedömning kopplad till personens fruktan för förföljelse inte ska göras när en uteslutandegrund väl har etablerats.

3. De viktigaste skillnaderna och förändringarna

3.1 Förändring i rättslig form

Tidigare reglerades de centrala uteslutandegrunderna i svensk rätt i 4 kap. 2 b § UtlL (som genomförde det tidigare skyddsgrundsdirektivet). Från och med den 1 juli 2026 utgör artikel 12 i förordningen den direkt bindande rättsgrunden i Sverige, medan utlänningslagen innehåller kompletterande bestämmelser (bland annat i 4 kap. 7 § UtlL).

3.2 Beviskrav, bevisbörda och rättspraxis (MIG 2012:14)

• Beviskravet: Artikel 12.2 använder uttrycket ”allvarliga skäl att anta” (serious reasons for considering), medan den tidigare svenska lagtexten i 4 kap. 2 b § UtlL använde ”synnerlig anledning att anta”.
•  
• Praxis och överensstämmelse: I det vägledande avgörandet MIG 2012:14 (samt MIG 2011:24) slog Migrationsöverdomstolen fast att det svenska beviskravet ”synnerlig anledning att anta” står i full överensstämmelse med det EU-rättsliga och internationella beviskravet ”allvarliga skäl att anta”.
•  
• Bevisbörda och tvivelsmålets fördel: Enligt rättspraxis och UNHCR:s riktlinjer ligger bevisbördan på staten. Principen om tvivelsmålets fördel (benefit of the doubt) gäller även vid uteslutningsprövning, förutsatt att sökanden gjort ett ärligt försök att styrka sin berättelse och att den allmänna trovärdigheten inte brister.

3.3 Kodifiering av förbud mot proportionalitetsprövning

Artikel 12.4 i förordningen kodifierar etablerad praxis från EU-domstolen i de förenade målen C-57/09 och C-101/09 (B och D). Om en person har begått gärningar som omfattas av artikel 12.2, får ingen avvägning göras mellan brottets allvar och risken för förföljelse i hemlandet vid statusbedömningen. (Observera dock att det absoluta verkställighetshindret/principen om non-refoulement mot tortyr eller omänsklig behandling enligt artikel 3 i Europakonventionen förhindrar deportation).

3.4 Övriga centrala nyheter i skyddsgrundsförordningen

För Sveriges del innebär skyddsgrundsförordningen i stort inga radikala materiella förändringar, men förordningen inför flera viktiga nyheter för EU:s asylsystem i stort:

•  
• Obligatorisk prövning av internt flyktalternativ (Artikel 8): Det blir obligatoriskt (inte valbart) för medlemsstaternas myndigheter att pröva om sökanden har ett säkert och lagligt internt skyddsalternativ i sitt hemland. Sverige tillämpar redan detta systematiskt, varför förändringen främst får stor effekt i andra medlemsstater.
• Förstärkt familjesammanhållning (Artikel 23): Skyddet för att hålla samman familjer förstärks. Familjemedlemmar till en person som beviljats internationellt skydd, och som inte själva har individuella skyddsskäl, ska beviljas uppehållstillstånd för att upprätthålla familjeenheten.
•  
• Rättigheter, skyldigheter och bosättningsplikt: Sökanden får tydligare skyldigheter att samarbeta och lämna styrkande handlingar under asylförfarandet. Sökande och skyddsbehövande ska informeras om sina rättigheter och skyldigheter. Det införs även en uttrycklig skyldighet att vara bosatt i den medlemsstat som beviljat internationellt skydd i syfte att motverka sekundära förflyttningar inom EU.^[1]

4. Slutsats

Den viktigaste förändringen i svensk rätt till följd av EU:s nya skyddsgrundsförordning är av systematisk och rättslig karaktär. Regleringen har gått från en nationell lagbestämmelse i 4 kap. 2 b § UtlL till en direkt tillämplig EU-förordning (artikel 12).

Materiellt sett motsvarar de centrala uteslutandegrunderna i artikel 12.2 den tidigare svenska regleringen och vilar på samma internationella grund i artikel 1 F i Genèvekonventionen.

Beviskravet ”allvarliga skäl att anta” motsvarar det tidigare svenska uttrycket ”synnerlig anledning att anta” i enlighet med MIG 2012:14. Artikel 12.4 förtydligar kravet på en individuell bedömning av personligt ansvar samt bekräftar att någon proportionalitetsprövning mot förföljelserisken inte får göras när en uteslutandegrund väl har fastställts. Samtidigt harmoniseras prövningen av internt flyktalternativ, rätten till familjesammanhållning samt sökandens bosättnings- och samarbetsskyldigheter över hela unionen.

^[1] Asylrättscentrum, Skyddsgrundsförordningen https://asylrattscentrum.se/eu-migrationspakt/skyddsgrundsforordningen/ (Hämtad 2026-09-28).