Förutsättningar för att besluta om utreseförbud i LVU-sammahang.

Ett utreseförbud innebär att en minderåring hindras från att lämna landet exempelvis genom att passet spärras eller återkallas. Syftet med bestämmelsen är att motverka skadliga utlandsvistelser för barn. Enligt 31 a § LVU ska ett sådant förbud beslutas om det finns en påtaglig risk att barnet förs utomlands samt att vistelsen innebär fara för dennes hälsa eller utveckling. Det tar sikte på situationer där den unge utsätts för fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, bristande omsorg, andra missförhållanden i boendemiljön eller eget missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Utreseförbud ska även meddelas om det finns en risk att den unge förs utomlands i syfte att ingå äktenskap.

Exempel på situationer som aktualiserar utreseförbud:

• Uppfostringsresor eller omvändelseförsök
• Allvarliga brister i omsorgen eller bortförande från ena vårdnadshavaren
• Risk för människohandel eller könsstympning
• Risk för vistelse i krigsområde eller miljö med koppling till terrorism
• Påtaglig risk kopplad till vårdnadshavares missbruk eller undandragande från myndigheter
• Negativ påverkan på skolgång under längre utlandsvistelser.

Grunderna för beslut om utreseförbud motsvarar grunderna för vård enligt 2 och 3 §§ LVU. Ett utreseförbud ska inte ersätta ett beslut om vård enligt LVU utan snarare komplettera vården. Det kan finnas en risk att ett barn förs utomlands även om det är föremål för tvångsvård. Utreseförbud kan meddelas såväl när förutsättningarna för vård enligt LVU är uppfyllda och när de inte är det. Det föreligger inget krav på vård enligt LVU för att kunna besluta om utreseförbud. Vidare måste det finnas konkreta omständigheter som talar för en risk att föras utomlands. Det kan meddelas även om barnet samtycker eller medverkar till resan. Beslut om utreseförbud meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden (31 b § LVU).

Tillfälligt utreseförbud

Socialnämnden kan besluta om ett tillfälligt utreseförbud, om det är sannolikt att ett utreseförbud behövs och rättens beslut om utreseförbud inte kan avvaktas med hänsyn till risken för att den unge förs utomlands (31 d § 1 stycket LVU). Om förvaltningsrätten har fastställt ett beslut om tillfälligt utreseförbud, ska socialnämnden inom fyra veckor från beslutet ansöka om ett utreseförbud (31 f § LVU).

Praxis gällande utreseförbud

Eftersom bestämmelsen är relativt ny (2020), finns det inte särskilt mycket rättspraxis på området. Det finns inga mål från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som behandlar 31 a § LVU. Emellertid finns rättsfall från underinstanserna.

I ett avgörande från Kammarrätten i Stockholm aktualiserades bestämmelsen om utreseförbud. Domstolen höll att det fanns konkreta omständigheter som talade för att det fanns en risk att personen i fråga skulle föras utomlands för att ingå äktenskap. De konkreta omständigheterna var hänförliga till ett tidigare beslut om vård med stöd av 2 § LVU mot bakgrund av hedersrelaterat våld. Domstolen beaktade inte att hon själv uppgett att det i nuläget inte fanns någon risk för äktenskap. (Kammarrätten i Stockholm 2020-08-14, mål 5515-20).  

Pratar gärna utreseförbud med någon av oss.