Tiden efter att domstolens dom om LVU-vård har fallit och ens barn har placerats utanför hemmet är självklart ofta mycket påfrestande för en som förälder. Det är lätt att man känner sig maktlös, uppgiven, missförstådd, otillräcklig eller orättvist behandlad. Det kan då vara bra att veta hur processen under vårdtiden ser ut och vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att LVU:et ska upphävas och barnen få återvända hem.

Socialtjänsten ska kontinuerligt, och i vart fall var sjätte månad, överväga om vården enligt LVU fortfarande är påkallad. Ett sådant övervägande kan även inledas på föräldrarnas initiativ i form av att de vänder sig till socialtjänsten med en begäran om att barnet ska få flytta hem igen. När det är dags att göra detta inleder socialtjänsten en utredning som liknar den som gjordes inför att barnet omhändertogs. Förnyade kontakter tas med barnet, föräldrarna, utomstående yrkespersoner som kan ha varit i kontakt med eller följt föräldrarna/barnet under vårdtiden (t.ex. poliser, skolpersonal, familjebehandlare) och referenspersonerna i det hem där barnet vistas, dvs. familjehemsföräldrar eller boendepersonal. Syftet är att se om det har skett någon förbättring av barnets och/eller föräldrarnas livssituation. Ju längre tid LVU-vården har pågått, desto större krav ställs på att socialtjänstens utredning är noggrant och gediget utförd.

Om kommunens socialnämnd beslutar att vården enligt LVU ska fortsätta finns möjlighet att överklaga det beslutet till domstol (förvaltningsrätt). En domstolsprocess kommer då att äga rum och i regel kommer en muntlig förhandling hållas där vårdnadshavaren, barnet (alternativt dennes egen förordnade advokat/jurist) och socialnämnden möts inför domstolen.

Vad krävs för att socialtjänstens (och i sista hand domstolens) bedömning ska utmynna i att LVU-vården ska upphöra? När det gäller vård som beror på att barnet har utsatts för en problematisk hemmiljö (dvs vård enligt 2 § LVU) är kravet att omständigheterna som ledde till att domstolen dömde till LVU-vård har förändrats på ett ”varaktigt och genomgripande sätt”. Detta krav finns angivet direkt i lag. Vad innebär det?

För det första måste man titta på vad domstolen har angett som skäl för att barnet har ansetts behöva vård enligt LVU. Om domstolen t.ex. har noterat att föräldrarna på något sätt har brustit i omsorgen/föräldraförmågan och att detta har medfört allvarliga risker för barnet måste det alltså finnas garantier för att de bristerna inte längre finns. Även om man som förälder egentligen inte håller med om att man har gjort något fel från första början är det alltså viktigt att försöka övertyga i vart fall domstolen om att oron för barnet som ursprungligen (enligt domstolens bedömning) har funnits inte längre är aktuell. Detta kräver inte sällan att föräldern genomgår ett långvarigt och helhjärtat förändringsarbete och når förnyade insikter samt kunskaper om sin föräldraroll. Hur den processen går och vilka slags stödinsatser man framgångsrikt har tagit emot följer (förhoppningsvis) socialtjänsten upp och dokumenterar i sina utredningar under LVU-vårdtiden.

Omständigheterna som ledde till 2 §-vården måste alltså vara ”varaktiga och genomgripande”. Det räcker därmed inte att de enbart är varaktiga, dvs har visat sig bestå över en längre tid, om det enbart rör sig om mindre förbättringar. Om vården t.ex. har grundats på uppgifter om att föräldern har ett omfattande alkoholmissbruk som har påverkat barnet negativt räcker det inte att föräldern nu permanent har trappat ner från tre flaskor vin per dag till en flaska per dag, om detta ändå medför fortsatta risker för barnet. Omvänt är det inte heller tillräckligt att alkoholmissbruket helt har upphört (med andra ord att förändringen visserligen är ”genomgripande”), om nykterheten och en riskfri tillvaro för barnet ännu inte har visat sig vara bestående över tid (”varaktig”).

Vid vård i 2 §-fallen har Högsta förvaltningsdomstolen därtill gjort tydligt att inte bara de ursprungliga problemen måste ha avhjälpts, utan även att inga nya slags risker för barnet får ha uppkommit i hemmiljön.

När det gäller vård som beror på den unges eget problematiska beteende (dvs enligt 3 § LVU) är det som krävs för att LVU-vården ska upphöra inte uttryckligen angivet i lagen. Det rör sig dock i grund och botten om en liknande grundsyn som vid vård i § 2-fallen. I praxis har domstolarna uttryckt det på så sätt att den unges problematiska beteende måste ha upphört samt att förbättringen måste vara stabil. Tvångsvårdas ditt barn enligt LVU?

Vi kan hjälpa dig i din strävan att återförenas med barnet. Tveka inte att kontakta oss. Vi har även spelat in en informationsvideo om LVU, ta gärna del av den här.

Denna artikel är upprättad av Kevin Läräng.